i will survive!
at first I was afraid, I was petrified.. Nä inte riktigt, jag var förvånansvärt lugn hela resan. Fast jag måste erkänna att jag snyftade mer eller mindre som en bebis hela gårdagskvällen och morgonen. Med min packning på 20,5 kg tog jag mig till Kastrup med mamma i släptåg (tack gode gud) och incheckningen gick som den skulle.
Jag lyckades sova en hel timme på planet, och när vi svävade in över London kunde man se hela dockhusstaden torna upp sig under oss. Väl framme på Heathrow möttes jag av en vimsig chaufför som skulle hämta mig. Det var jag som fick hitta honom och inte tvärtom. En halvtimmes förvånansvärt icke nervpirrande resa var vi framme vid huset jag nu sitter i.
Jag kom in och hälsade på mamman, som verkligen är jättetrevlig, och sedan på äldsta dottern Claudia som satt och kollade på sitt favvobarnprogram. Lite blyg och misstänksam nu i början, men det kan ju inte vara lätt att bara acceptera en ny främling som plötsligt ska bo i ens hus.
Fortsättning följer snart, om jag lyckas använda datorn på mitt rum...
Jag lyckades sova en hel timme på planet, och när vi svävade in över London kunde man se hela dockhusstaden torna upp sig under oss. Väl framme på Heathrow möttes jag av en vimsig chaufför som skulle hämta mig. Det var jag som fick hitta honom och inte tvärtom. En halvtimmes förvånansvärt icke nervpirrande resa var vi framme vid huset jag nu sitter i.
Jag kom in och hälsade på mamman, som verkligen är jättetrevlig, och sedan på äldsta dottern Claudia som satt och kollade på sitt favvobarnprogram. Lite blyg och misstänksam nu i början, men det kan ju inte vara lätt att bara acceptera en ny främling som plötsligt ska bo i ens hus.
Fortsättning följer snart, om jag lyckas använda datorn på mitt rum...
Kommentarer
Trackback
