itwasnice

igår somnade jag på 166an på väg mot sandby från staffanstorp. När jag vaknade var jag inte bara ensam på bussen, utan också på helt fel väg. Jag försökte desperat få kontakt med chauffören genom att sträcka på halsen (såg lite ut som David när han söker sin väg i matsalen). Han såg mig och gav ifrån sig ett högt "men vafaaaan är du kvar" .. då hade han tydligen sagt till alla att de skulle hoppa av på stationen och ta bussen framför eftersom denna skulle nån annanstans. Så där satt jag , ensam och övergiven. Men min riddare och räddare (chauffören) kände lite sympati och körde ifatt 166an som fick stanna och fiska upp mig. "Detta för jag BARA för att jag är på gott humör idag".. han verkar inte jätteglad iochförsig.
Jag fick flashbacks från när 155an råkade köra fel en gång på väg till skolan och Elin fick tårar i ögonen och utbrast "VI BLIR KAPADE"

Idag har jag jobbat. Nu har jag 8 dagar kvar. Fjewh.. Det finns en ny tjej på jobbet. Hon hade tydligen (på sin första dag) fått vara springare, vilket betyder att man springer mellan olika avdelningar och är överrallt. Hon hade tydligen varit JÄTTEduktig och fått mycket beröm av alla. Det är något JAG då aldrig har varit med om, men jag är inte bitter.
Jag försökte vara storsint och småprata lite med henne. Jag som ändå är äldre och mer erfaren får väl vara snäll mot den lilla glytten. Men efter några väl valda frågor fick jag reda på att hon jobbat på läger för funktionshindrade några somrar i rad, som ett och annat helgon.. dessutom är hon äldre än mig!! att ta ledigt ett år efter gymnasiet passade inte henne utan hon började plugga direkt och "ääälskar det"... SUCK

bara 24 dagar kvar till England... hilfe!