itwasnice

Idag hade jag bestämt att börja mitt nya liv, men hur lätt kan det vara att lämna min käraste ägodel ("vad fyrkantig" sa Alicia en gång om min säng. Jag tror hon menade "vad fin, jag är jääteavundsjuk", vems säng är inte fyrkantig?)? Jag började mjukt, ställde klockan på elva för att sedan kanske övergå till halv och om ett tag till och med tio.  Jag snoozade lite, fick mitt i snoozet sms av en måttligt omtyckt släkting och efter ett tag ringde Lilly och väckt mej ordentligt. Då var klockan 12 över 12. Men jag tycker ändå det var en bra början, från klockan tre till tjugo över tolv, det är endå 2 timmar och 40 min mindre sömn!
Jag och Lilly åkte till stan. För första gången sen studenten kändes mitt liv lite...livligt. Som om det ändå var lite värt att leva. När jag satt och väntade på bussen själv kom jag tom på mej själv att njuta; med solen i ansiktet, mitt osminkade och ovanligt finniga fejs täckt med mina limmade ray bans kunde det knappast bli bättre.
Tänk vad ytterst lite shopping kan göra.

Så imorgon ska jag försöka fortsätta på samma spår, försöka komma upp helst innan tolv och kanske städa en av skrivbordslådorna.