itwasnice

Kände att det var dags för mej att ge en liten rapport. Har dock känt mej lite oönskad här eftersom Lilly var trött på att höra om folk som gick till gymmet. jag förstår och jag håller med, men alla har inte så bra gener som du. Jag ÖNSKAR verkligen att jag kunde skriva om ngt annat än att jag tränar, men sadly så känns det verkligen som det enda jag gör. Jag har så tråkigt att jag ser fram emot träningen. Nu tror säkert alla att jag är jättesmal nu efter allt mitt tränande och GI-ande men sanning att säga så är det inte så, och att erkänna för mej själv att jag har misslyckats gör mej sjukt deprimerad. Jag var grym på att GI:a de första veckorna, men jag gick inte ner ett enda gram i vikt och bestämde mej för att hårdköra en vecka för att se om det verkligen funkade, det blev en blandning av extrem GI och fastande typ och jag gick ner 3 kilo på 5 dagar. Jag kände mej lite som en anorektiker och det var nog den mest deprimerande veckan denna hösten, sjukt tråkigt att sitta där och räkna timmarna tills jag skulle få äta mina två ägg som lunchen bestod av. Sen kom helgen, rebeccas födelsedag och utgång och sen slutade jag väga mej och gick förmodeligen upp alla tre kilo igen och lite därtill. LYCKAT.  så det enda jag tänker på konstant när jag är ensam är kalorier hit och träning dit och det är inte något jag är nöjd eller stolt över. Att äta GImat är enkelt och jag har fortfarande inte ätit någon pasta/potatis eller ris. Dock kan jag inte sluta äta godis och ibland känns det som jag har en ätstörning, åt det hetsätande hållet då. Detta är helt ärligt talat och det känns som det är det enda som tröstar mej, det enda som jag vet att det alltid finns här. Sjukt. Jag kan inte fatta att jag skriver detta, det är så patetiskt. Jag hoppas verkligen att det bara är mina vänner som läser.
Så för att slippa bara tänka på detta består mitt liv till stor del av alla tvserier jag tittar på. Jag önskar jag hade deras liv. jag önskar att mitt liv var mer händelserikt. jag önskar att jag kom iväg nån stans. På sätt och vis har jag ändå bara varit hemma en kort stund sen jag tog studenten, å andra sidan har så många redan hunnit iväg, kommit tillbaka och redan börjat planera nästa tripp. Alicia har varit i barcelona, kommit hem och jobbat på McDonalds och redan bokat resa till asien och planerat in nästa sommar. Folk är i england, norge, australien, usa. och jag är bara hemma och läser en engelsk bok och tycker wow vad jag hittar på freeaky saker och sen egentligen känner mej fett misslyckad, det är då jag bara önskar att jag kunde ha lyckats med min GIdiet som var mitt projekt denna hösten. Allting hade bara känts mer okej om jag hade fått vara smal och snygg under min misslyckade höst, men inte ens det kan man få vara.
Så, för att gå tillbaka till det jag egentligen skulle säga, för att slippa misslyckade tankar försöker jag träffa människor. Vänner, ytliga kontakter, whatever, för att komma ihåg varför jag gillar att leva! Igår fikade jag med sara l, stina och alicia (sara: usa, stina: indien, alicia:asien, amanda: misslyckande faktor 10), det var väldigt trevligt och vi har varit rätt duktiga med att hålla igång med fikor lite då och då. Dock trist att man inte kan träffas oftare och göra något mer, men jag är mest ledig i veckorna medans andra är ledig på helgerna osv.
Just det, jag har nog, kanske, förmodligen, very likely kommit fram till att släppa Felix (och det var första gången jag nämnde hans namn i denna bloggen!), FOR GOOD. Jag vill inte rikigt säga säkert, för jag vill inte va en sån som säger att jag ska det och sen tar upp han nästa vecka igen. Men för första gången på länge såg jag en bild av honom och jag blev inte särskillt impad. Eller rättare sagt: han såg ut att va 15, på sin höjd 16. Sist jag kollade var han 21. Nu när både hans utseende och uppträdande har misslyckats låter ju det enda rätta att släppa honom... Att han bor i Australien skulle ju också kunna va en anledning.. haha... Har dock inte känts som en viktig sådan de senaste 11 månaderna (sjukt! skaffa något annat att vara besatt av!) men nu känner jag mej aningen korkad som inte släppte det tidigare.... med det sagt inte 100 % säkert att jag kommit fram till att släppa honom... oh well... får uppdatera er mer om det sen. 
Nu har jag outat mej tillräckligt och detta var ett sjukt deprimerande inlägg men det är helt enkelt så som jag känner denna hösten. Nu skriver jag ett nytt inlägg och berättar lite roliga saker istället........bye!