itwasnice

Även ifall jag är aningen (underdrift) dyster i själen just nu har det faktiskt ingenting med mitt jobb att göra. Som sagt, det har helt med andra personer/grejor att göra. Därför har jobbet fått en dålig presentation. Därför ska jag göra det rättvisa nu.

Det fetaste (hrm) är, förtillfället iallafall,att när man kommer på morgonen går man in i ett rum och väljer kläder. Man kan välja på vita skjortor, vita tröjor, vita tröjor med blåa linjer, vita byxor,vita klänningar, blåa byxor och blåa tröjor. Jag undrar hur många dagar det tar innan man tröttnar på blått och vitt? Jag känner mej iallafall proffsig. Låtsas att jag är en läkarkandidat.....
Det är en liten 63-årig blonderad "jag tycker om att gå ut och dansa, ibland både lördag och söndag"- tant med svart kajal runt ögonen och kropp som en tolvåring som visar allt jag ska göra.Marri. Hon är väldigt snäll och tycker om mej. tror jag. Resultatet av att ha jobbat i köket i närmare 42 år blir ju att hennes jobb är ganska.. i rutin..? Förstår ni? Hon gör allting exakt som hon har gjort i 42 år och det blir ju enligt henne väldigt fel om allt inte går så. Hon blir absolut inte sur, det blir bara lite "knasigt". Tossigt! fniss. Ett litet exempel är när jag skulle skriva mitt namn, jag tog min röda bläckpenna (som hänger i bröstfickan ;)) och började skriva.. "Ta en svart" Okej... "en svart tjock!" okej... "skriv ditt namn med stora bokstäver". jag skrev mitt namn så fint jag kunde och när hon sa "nu får jag se" kände jag verkligen att detta var ett viktigt moment och jag va nervös att hon inte skulle gilla det. Hon gav bara intrycket att det va ngt mycket viktigt. Så va det med allt, jag hade väl aldrig brytt mej om korven låg brevid skinkan eller osten, men för henne va detta extremt viktigt. T.o.m när det va dags att göra kvällsmackorna sa hon" nu får du göra det här, gör precis som du vill". jag kände direkt att det var ett test och precis då kom rebecca och skrattade eftersom hon hade fått göra exakt samma test. Så rebecca stod och viskade "meer sallad" och jag klarade sedan provet.
Det jag ska göra (sen när jag är själv tack gode gud och kan blanda korven med gud förbjude kaviaren) är att fixa frukosten till patienterna, lägga upp fint på fat och se till att allt finns. Sedan göra exakt samma sak med personalens frukost. Sen måste jag tyvärr fika, vilket är både socialt obekvämt och utmanande för aptiten. Jag har änsålänge lyckats hålla mej till ekologiska fullkornsknäcke, känner mej sjukt grym! Sen plockar jag undan patienternas frukost och sedan personalens. Börjar fixa med patienternas mat och tar lite disk. Gör kaffe. Gör te. Äter själv. Plockar undan lunchen. Gör i ordning fikan till patienterna. Gör i ordning fika till personalen. Fikar. Gör kvällsmackor till patienterna och går hem.  CHILL. Emellan allt det här kan man plocka med lite kaffefilter eller sortera energidryckerna i färgordning, hitta lite fläckar att skura bort eller mycket uppskattat: baka. jag bakar gärna.

Alla är mer eller mindre trevliga och kandidaterna är mer eller mindre snygga.
En är så snygg att jag fick handsvett när han kom i närheten, på riktigt! Idag nickade han och gav mej en vänlig blick när vi stötte på varandra. Jag misstänker att han visste om detta eftersom han va tvungen att ställa sej läskigt nära mej och lyssna intresserat när marri förklarade en otroligt ointressant historia och diskmaskinens sil. VEM BRYR SEJ LIKSOM? Han stod och lyssnade, nickade och till och med FRÅGADE. Kom igen, jag bara önskade att han skulle gå innan ångan från mina söndersvettade händer skulle göra att disken gled ur mina händer.
En annan liten kandidat gjorde också mej nervös, han såg väldigt ung ut och var extremt trevlig. fast han såg så ung ut kändes han väldigt vuxen och mogen och därför undvek jag att han skulle höra att jag inte drack kaffe utan bara te (jag vet, så töntigt av mej). Inget jag behövde dölja dock, han drack varm oboy. jag drog slutsatsen att han va 19, inte ett år äldre. Uppenbarligen fem år äldre fick jag veta idag. Och gift. Oh well.
Igår satt marri i fikarummet och för skojs kollade sitt hb-värde, alltså halten hemoglobin i blodet. Man sticker med en liten nål i fingret och sätter blodet i en apparat och får snabbt ett svar. Hon hade 147 och tyckete det va ball att kolla mitt. Jag tyckte inte det var jättekul med offentlig spruttagning då jag är lite mesig när det gäller nålar. Hur som helst. Mitt värde i finger ett blev 93. Marri blev lite skakad och provade en gång till, forfarande 93. Hon bytade finger och där blev det 89, provade ett tredje och fick 90. Jag fick stickas i fyra fingrar men låg fortfarande bara runt 90. Hela fikarummet ojjade sig och jag hade ingen aning om va de dillade om. Jag blev upplyst: Man ska helst ha 120, lägre är inte bra och 100 är katastrof, då behöver man mer blod. En kvinnas blodvärde ska va mellan 120 och 150, annars kan man lida av anemi. Hur som helst, fick miljoner frågor om min mens osv och idag ville lilla marri ta ett riktigt blodprov för att se om det va fel på apparaten. (efter att ha stuckit mej några gånger idag också)
Marri är ju fortfarande köksbiträde och inte utbildad för dessa saker. Men vad vågade jag säga? Hon fiskade runt lite i mina kärl ett tag innan nått blod ville komma fram (AAAJ). (vi sitter även denna gång i fikarummet -proffsigt värre). Det skickades iväg till labbet och fick tillbaka att mitt hb-värde var 90. Jag vet inte varför jag hakar upp mej på detta, men jag har allid varit så extremt frisk och att jag helt plötsligt har ngt så allvarligt känns... knäppt... Sen märkte man hur dåligt lilla marri mådde, hon frågade om blodsjukdomar i familjen, stod sedan tyst i en kvart och sa sedan en till fråga och sen tyst och sen en till. Det var det enda hon tänkte på och tillslut sa hon "Nää... nu får du följa med mej ner!" Att följa med henne "ner" betyder att man får följa med på hennes rökpaus (som hon har seriöst en gång i halvimmen). Joy. Vad snällt av henne. När min moster fick nys om detta (som idag blev utnämnd till chef över hela den kirurigska avdelningen - den första sjuksköterskan som blivit det - jag är väldigt stolt) skickade hon runt mej överallt och jag fick göra tusen prover för det ena och det andra och hon gav även stackars marri en liten tillsägelse ang att hon inte får lov att göra dessa små ingrepp själv och att hon borde sagt till någon direkt när hon såg att det värdet var så lågt. Nrä jag var och gjorde alla prover satt hon och darrade som ett litet asplöv i soffan och när jag kom tillbaka fick jag redovisa varenda liten spruta jag fått. (Detta hade jag dock misstänkt och hade förberett mej med en lapp med stödord).

Nu har jag googlat saken, lågt blodvärde kan bero på:
- Leukemi
- Kraftiga inflammationer
- Järnbrist
- Kraftiga inre/yttre blödningar
- Njursvikt
Jag hoppas starkt på alternativet Järnbrist...........kraftig mens vet jag att jag inte har men jag börjar oroa mej för att jag har pillat upp sårskorpan på mitt knä för många gånger. Haha... men SÅ mycket blod kan man väl inte förlora då?

Nä shit vad mycket babbel. Imorron ska jag in på en ny avdelning vilket ska bli lite jobbigt med nytt folk och allt, men jag har iaf fått lova marri att rapportera om labbsvaren.
Vill avsluta med morgondagens outfit:
Blåa, (enligt marri) pajas-byxor strl L med knytband i midjan
Vit tröja strl M,
båda från Sjukhuset.
Vita strumpor, samt blåa fotriktiga skor med 2 spännen,
båda funna hemma i garderoben.