jobbsnack jobbsnack och åter jobbsnack
jobb jobb och åter jobb. Men jag är ente bitter. Som jag skrev till Mandy idag - tror jag är lite skadad av att alla engelska tjejer blir bortskämda hemmafruar. Det ska jag aldrig bli. Jag ska kämpa för min överlevnad. I'm a hero!
Och vareviga dag jag sätter mig på bussen till och från jobbet känner jag att jag gör detta för mig och för att tjäna pengar för att i framtiden göra nåt riktigt roligt för pengarna. Australien, Thailand! ja alla ställen folk är på nu (dom var smarta och tjänade pengar hela hösten medan jag var i London och brände mina 25 000 från sommaren på mat..och lite kläder.. sucks to be me) .
Såhär kul har jag på jobbet... (updates for you Amanda)
Mitt jobb är att försé mina små pattar (patienter) med mat. Ganska otacksamt jobb när man inser att dom som ligger på min avdelning har genomgått magsäcksoperationer. Deras magsäckar är små som golfbollar och deras magar är stora som pilatesbollar. Chefen kallar pattarna för kossor behind their blue eyes. Jag har helt gett upp med att försöka införa ordet "storväxt". Idag var det en tungis (så kallas dom också) som fick åka in akut på operation. Ingen fattade varför hon hade ont i magen tills dom hittade felet. Bitar av kallops hade fastnat i golfbollsmagen och tarmen som leder till den. mums. Hon hävdade bestämt att hon INTE ätit kallops och fattade absoluut inte hur köttbitarna hamnat i sin magsäck. Påminde lite om mig själv faktiskt alla kvällar jag käkat chips och intalat mig själv att det är nyttigt. Potatis = nyttigt. Dill = nyttigt. Eller?
Jag blev hungrig av att lyssna på snacket om kallops och skulle gå och ta mig en lunch. Fast då hade jag glömt min mat hemma. SUCK. Jag vägrar äta patientmaten. Hepatit B och C härjar fritt i alla vrår och desinfektionsmedlet har torkat ut varenda fiber på min kropp. Då kom hjälten Peter och sa att han köpt en extra large thaikycklingsfördigrätt och att jag fick äta den på ett villkor- att jag åt upp hela! Ingen match. Jag slukade den i ett nafs och Peter var imponerad av min stora aptit. Han sa att om jag inte passar mig kommer jag bli en tungis.
Det är trevligt i personalrummet. Det är det nog i de flesta personalrum. Igår snackade vi om ålder. Eller, jag var inte med utan satt och läste tidningen. Någon satt och hade lite ångest över att han var 40 plus som han sa. En tjej skulle visa sig stöddig och säga "jag är bara 30 plus" och se stolt ut. Då vräker jag ur mig "jag är 10 plus" och ler vilket gjorde mig till den enda leénde personen i rummet. Dom andra såg sjukt ledsna ut och började titta efter rynkor på sina händer. Ups..
I förrgår tittade läkarna in i personalrummet när jag satt och åt frukost. Helt från ingenstans börjar dom skratta öppet framför mig.. och inte bara det. ÅT mig också. Dom har aldrig tilltalat mig förr också kommer dom här och garvar åt mig. Slap in the face alabama! Dom börjar peka och jag följer fingret till min O'boy som står på bordet. Tydligen är det JÄTTEroligt att inte kunna dricka kaffe vid 19 års ålder. Jaja, när dom slutat skratta så börjar dom prata med mig (JA amanda, läkarna tilltalade mig!) och fråga massa saker om O'boy. Hur många skedar ska man ta? Vet du hur man gör såna O'boybomber som min lilla grabb gör ibland? Visste du att det är jäättemycket socker i O'boy?. Det var ett trevligt litet samtal. Igår bakade jag kladdkaka med O'boy. PRECIS som Amanda förklarat så finns det inget bättre sätt att få folk att krypa ut ur sina vrår än att baka en kaka. När lukten spred sig genom avdelningen kom fler och fler okända ansikten och tittade in i köket, sniffade i luften och frågade när det var fikadags. När klockan slog 3 var det trängsel i fikarummet och alla delade på min för en gångs skull lyckade kladdkaka. Till och med två läkare (samma två som skrattat åt mig dagen innan) kom dit och tog en liten bit. Idag frågade en av dom om jag inte kunde baka en ny så det gjorde jag. Han får akta sig så att han inte blir en tungis bara(som såna han opererar) Karma will haunt him down and kick his ass!
Det finns en liten anhörig till en man på avdelningen som inte pratar flytande svenska. Idag sa hon "jag har tvillingar. En på 4 år och en på 6 år"... det är ju ett klassiskt skämt i alla små toalettböcker. Skillnaden är att hon inte skojade.
Och vareviga dag jag sätter mig på bussen till och från jobbet känner jag att jag gör detta för mig och för att tjäna pengar för att i framtiden göra nåt riktigt roligt för pengarna. Australien, Thailand! ja alla ställen folk är på nu (dom var smarta och tjänade pengar hela hösten medan jag var i London och brände mina 25 000 från sommaren på mat..och lite kläder.. sucks to be me) .
Såhär kul har jag på jobbet... (updates for you Amanda)
Mitt jobb är att försé mina små pattar (patienter) med mat. Ganska otacksamt jobb när man inser att dom som ligger på min avdelning har genomgått magsäcksoperationer. Deras magsäckar är små som golfbollar och deras magar är stora som pilatesbollar. Chefen kallar pattarna för kossor behind their blue eyes. Jag har helt gett upp med att försöka införa ordet "storväxt". Idag var det en tungis (så kallas dom också) som fick åka in akut på operation. Ingen fattade varför hon hade ont i magen tills dom hittade felet. Bitar av kallops hade fastnat i golfbollsmagen och tarmen som leder till den. mums. Hon hävdade bestämt att hon INTE ätit kallops och fattade absoluut inte hur köttbitarna hamnat i sin magsäck. Påminde lite om mig själv faktiskt alla kvällar jag käkat chips och intalat mig själv att det är nyttigt. Potatis = nyttigt. Dill = nyttigt. Eller?
Jag blev hungrig av att lyssna på snacket om kallops och skulle gå och ta mig en lunch. Fast då hade jag glömt min mat hemma. SUCK. Jag vägrar äta patientmaten. Hepatit B och C härjar fritt i alla vrår och desinfektionsmedlet har torkat ut varenda fiber på min kropp. Då kom hjälten Peter och sa att han köpt en extra large thaikycklingsfördigrätt och att jag fick äta den på ett villkor- att jag åt upp hela! Ingen match. Jag slukade den i ett nafs och Peter var imponerad av min stora aptit. Han sa att om jag inte passar mig kommer jag bli en tungis.
Det är trevligt i personalrummet. Det är det nog i de flesta personalrum. Igår snackade vi om ålder. Eller, jag var inte med utan satt och läste tidningen. Någon satt och hade lite ångest över att han var 40 plus som han sa. En tjej skulle visa sig stöddig och säga "jag är bara 30 plus" och se stolt ut. Då vräker jag ur mig "jag är 10 plus" och ler vilket gjorde mig till den enda leénde personen i rummet. Dom andra såg sjukt ledsna ut och började titta efter rynkor på sina händer. Ups..
I förrgår tittade läkarna in i personalrummet när jag satt och åt frukost. Helt från ingenstans börjar dom skratta öppet framför mig.. och inte bara det. ÅT mig också. Dom har aldrig tilltalat mig förr också kommer dom här och garvar åt mig. Slap in the face alabama! Dom börjar peka och jag följer fingret till min O'boy som står på bordet. Tydligen är det JÄTTEroligt att inte kunna dricka kaffe vid 19 års ålder. Jaja, när dom slutat skratta så börjar dom prata med mig (JA amanda, läkarna tilltalade mig!) och fråga massa saker om O'boy. Hur många skedar ska man ta? Vet du hur man gör såna O'boybomber som min lilla grabb gör ibland? Visste du att det är jäättemycket socker i O'boy?. Det var ett trevligt litet samtal. Igår bakade jag kladdkaka med O'boy. PRECIS som Amanda förklarat så finns det inget bättre sätt att få folk att krypa ut ur sina vrår än att baka en kaka. När lukten spred sig genom avdelningen kom fler och fler okända ansikten och tittade in i köket, sniffade i luften och frågade när det var fikadags. När klockan slog 3 var det trängsel i fikarummet och alla delade på min för en gångs skull lyckade kladdkaka. Till och med två läkare (samma två som skrattat åt mig dagen innan) kom dit och tog en liten bit. Idag frågade en av dom om jag inte kunde baka en ny så det gjorde jag. Han får akta sig så att han inte blir en tungis bara(som såna han opererar) Karma will haunt him down and kick his ass!
Det finns en liten anhörig till en man på avdelningen som inte pratar flytande svenska. Idag sa hon "jag har tvillingar. En på 4 år och en på 6 år"... det är ju ett klassiskt skämt i alla små toalettböcker. Skillnaden är att hon inte skojade.
Kommentarer
Trackback