itwasnice

Hola!
Jag kollade just igenom denna bloggen och skrattade högt åt massa inlägg. Vi var ju superduktiga på att skriva. Jag undrar varför vi inte fortsatte när vi åkte till Aussie för tanken var ju att vi alla skulle hålla oss uppdaterade från våra olika destinationer i världen.  Jag har tråkigt och tänker iallafall skriva ett litet inlägg. Jag tror inte någon någonsin kollar denna bloggen längre men omifallatt DU läser så är detta inlägget skrivet den 23 november 2010. Nu kan du själv räkna ut hur länge sedan det är. 
Jag och James var i Manchester igår och kollade på Jimmy eat world. I England heter inte manchesterbyxor manchesterbyxor utan .. ja vad är det nu.. nåt jättekort fult ord som inte alls har med manchester att göra. Det finns noll logik i att manchesterbyxor heter just som det gör. Jaja nog om det. 
Jag panikstickade klart en halsduk till James eftersom graderna sjunker snabbt och jag visste att vi skulle köa forever. James tyckte att vi skulle dyka upp till koncerten en timme i förväg och sen knuffa oss fram till scenen. HELL NO sa jag och tvingade iväg honom runt lunchdags för att köa.  Efter några timmar hade vi förlorat känseln i våra fötter och vunnit två vänner. Dom hette Jenn och Sam och när vi stod med dom i kön flög tiden iväg och plötsligt var det dags att visa biljetter och gå in. Jag fick panik när kön delades upp i två och vakterna började släppa in det andra ledet. Vi hade köat flera timmar mer! jag väntade tålmodigt på min tur och började jogga mot scenen. James sprintade om mig och arga röster skek 'HEY stop it, don't run'.. jag väste genom sammanbitna tänker' James, powerwalk, POWERWALK' och gick i rask gungande takt mot scenen och med fusk hann jag fram innan den superstöriga tjejen bakom mig och lyckades ställa mig längst fram i mitten där Jimmy himself skulle stå, ÅH! koncerten var fantastisk!!!!! dom var SÅ bra och jag var en milimeter från att få en trumpinne men tjejen bredvid hade längre armar än mig. Jag fick iallafall deras set list. Efter koncerte frågade Sam och Jenn oss om vi ville vänta på bandet utanför deras turnébuss. Deras argument var ju att så småningom måste dom ju gå in i bussen så vi slog läger i snön och Jenn kedjerökte i två timmar för att hålla värmen uppe. James började gnälla om att han ville ha öl och att det var kallt men  shit va han har mig att tacka för hade jag lyssnat på hans gnäll hade vi inte, hör och häpna, träffat bandet! En av dom kom gående med massa väskor och mössan nerdragen och jag frågar 'when is the band coming?'.. han började skratta och sa 'I think they're coming pretty soon' varefter han går in i turnébussen och jag inser att det var Tom som precis gått förbi mig. Jag dör på insidan av skam och när han kommer ut igen blir jag helt för starstruck för att ens be om ursäkt. Resten av bandet anländer och stannar typ 40 min för att snacka med oss tio pers som orkat stanna. Jag snackar inte utan bara glor. Förresten hade jag inte fått en syl i vädret ändå för en störig 16åring babblade oavbrutet och försökte få bandet att äta gratis fish and chips i hennes pappas affär.. thanks but no thanks. 
JAAJA nu är jag tillbaka till verkligheten i Nottingham men klagar inte. 4 veckor kvar och jag har panik. VAD ska jag göra med mitt liv. På fredag ska jag shoppa med James + lillasyster + deras mamma. Hon ska köpa en klänning till mig i julklapp och jag ska följa med och prova. Shit va pinsamt det kommer bli. Jag litar endast på mina kritiska kompisar när jag shoppar för annars vet jag med säkerhet att jag kommer välja nåt astråkigt som gör att det ser ut som jag bär nattlinne.